SR avslöjar att Nobelstiftelsen sponsras av vapentillverkaren Honeywell, och tonen är mycket upprörd!

Alfred Nobel – uppfinnare av dynamiten, spränggummit, spränggelatinet och ballistitet – är nu sannerligen smädad.

Jag såg på TV4 nyhetsmorgon i morse. Började titta mitt i en intervju med charmtrollet Zanyar Adami, f.d. Gringo-redaktör. Som vanligt lika radikal som Malcom X.

Zanyar framförde sin vanliga tes, att rasismen är utbredd och ett allvarligt problem i det svenska samhället. Naturligtvis finns rasism, det finns alltid människor förblindade av hat och oförstånd, det förnekar ingen med ärligt uppsåt. Men är problemet så allvarligt som Zanyar menar? I går såg jag en av Sveriges största popularitetstävlingar, Idol, som senast vanns av en maltesisk sångare i konkurrens med blonda svenskar. Jag har svårt att få det att passa in i Zanyars verklighetsbeskrivning.

Sedan kom Vellinge på tal. Att kommunen inte tar emot invandrare beror naturligtvis också, enligt Zanyar, uteslutande på rasism. Själv tror jag inte riktigt på det heller. Jag studerade tidigare i England, med människor från överallt runt om i världen, inklusive en tjej från Vellinge. En sympatisk och klok tjej, inte det minsta rasistisk, men däremot bekymrad över att hon inte längre vågade gå ensam i Malmö.

Och det är nog där skon klämmer i det moderata Vellinge. Rädsla för våld och kriminalitet – och höjda skatter. Socialdemokraten Ilmar Reepalus närbelägna Malmö är ett avskräckande exempel, präglat av extrem segregation, skenande kommunala kostnader, omfattande kriminalitet och stenkastning mot polis, brandkår och ambulans.

Oro för att få en utveckling likt den i Malmö togs inte ens upp som en tänkbar delförklaring. Blott rasism var orsaken.

Programledaren trodde dock att en bidragande förklaring kunde vara Danmarks “anti-flyktingpolitik”. Förra året, 2008, hjälpte Danmark 1 453 människor som ansågs vara flyktingar och 4 407 anhöriga till flyktingar (källa). Hjälp med fristad, husrum, försörjning och utbildning till miljardkostnader. Inte för att de var tvungna, utan av ren god vilja. Man kan tycka att det är otillräckligt, men “anti” kanske inte är helt rätt prefix. Men Zanyar nickade instämmande och jag bytte kanal.

Samtidigt som andra tidningar uppmärksammar det positiva med att östtyskland demokratiserades antyder istället Aftonbladet att det nog inte var helt bra att muren föll. “Vinnaren skriver historien” och “kapitalismen firar triumf”, skriver Athena Farrokhzad. “Det kommer en ny vänster” lovordar Åsa Linderborg (aktiv i Kommunistisk Ungdom, nuvarande Ung Vänster, då muren föll).

Samtidigt i Berlin har “Frihetsfesten” påbörjats med dunder och brak.

Men ännu har jag inte hört den festglada Mona Sahlin yppa något om jubileet. Hennes företrädare, Ingvar Carlsson, åkte däremot personligen till DDR för att gratulera Erich Honecker på DDR:s 40-årsjubileum.

DDR-regimen, som sköt östtyskar när de försökte fly till väst och torterade kritiker, utsåg i sin tur Olof Palme till 1900-talets störste politiker. Kanske är det inte så konstigt att Mona, som kallar Olof Palme för sin idol, håller låg profil.

En sympatisk bild på en bekymrad och nästan ledsen polis är en ovanlig syn i media.

Bilden tillhör DNs artikel “Polisen attackerades då ‘Romarios’ minne hedrades”, som är ovanlig på flera sätt. Den framför nämligen kritik, eller åtminstone tvivel, mot så kallat kontaktskapande polisarbete:

“– Vi hamnade i ett regn av stenar igen och besköts med minst tre skott av en luftpistol, konstaterar Jonas Lindkvist som liksom sina kolleger sedan dess haft svårt att smälta det som hände.

De attackerades av människor som de känner, av unga killar de hängt med, snackat med och försökt nå i ett par års tid.

– Det är svårt att beskriva känslan. Besvikelse, nästan sorg… Vi har lagt ner så oerhört mycket jobb på det vi kallar ”kontaktskapande arbete”, något vi verkligen tror på. Men nu känns det som vi måste börja ifrågasätta det vi gör. Leder det någon vart? Eller skapar det bara mer frustrerade poliser? Det är i alla fall uppenbart att det måste till någonting mer.

Det civila samhället måste ställa sig upp och säga stopp, och socialtjänsten måste ta tag i dem som behöver det. Det är ju så oerhört få som förstör för så oerhört många.”

Artikeln uttrycker uppenbarligen en större sympati för poliserna som oprovocerat blir utsatta för stenkastning och våld, än för de våldsamma och stenkastande ungdomarna.

Är det ett trendbrott eller bara ett hopplöst undantag?

Jag har inte haft någon större lust att kommentera spektaklet efter Sverigedemokraternas debattartikel. Hela debatten är nedslående.

Det finns reella problem kopplat till invandringen, om det är alla överens, men Sverigedemokraterna målar fan på väggen och presenterar inga lösningar på problemen, utan fokuserar på att smutskasta en hel religion. Likaså kontrar det s.k. etablissemanget med överdrifter. Det antyds att Sverigedemokraterna vill bygga koncentrationsläger och bränna alla muslimer levande i ugnar, istället för att sakligt framställa en mer balanserad syn på de faktiska problemen och föreslå konkreta lösningar.

Men de faktiska problemen bortser man ifrån, och istället fokuseras det på förekommande faktafel i debattartikeln. Visst innehåller artikeln vissa faktafel och många överdrifter, men inte värre än andra politikers överdrifter och faktafel.

Sanna Rayman i SVD sammanfattar tragikomiskt:

“Åkesson: Muslimska män är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken.
Etablissemanget: Fel fel fel! Det vet vi faktiskt inte!

Jaha. Där fick han. Vi vet faktiskt inte. För vi har slutat föra statistik över brottslingars härkomst. Vem vann?”

Av Sveriges vice statsminister Maud Olofsson kanske man hade kunnat förvänta sig mer, men icke. Hon var nära till tårar när hon i SVT debatterade med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, som om det vore självaste Hitler som återuppstått. Hon malde på med en diffus retorik om alla människors lika värde, värre än en rödsvinsdrickande bolsjevik, utan att överhuvudtaget diskutera sakfrågor.

Dick Erixon är ett ljus i mörkret och påpekar mycket riktigt att Sverigedemokraterna synpunkter inte är särskilt uppseendeväckande, sett ur internationellt och anglosaxiskt perspektiv:

“Filosofen och professorn Francis Fukuyama har kritiserat mångkulturalismen, liksom förre holländske parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali och kanadensiske författaren Irshad Manji. Syrienfödde professorn Bassam Tibi har i Der Spiegel sagt att ‘européerna har slutat försvara sina värderingar’. Obama-supportern och författaren Andrew Sullivan har varnat det liberala Europa för att begår självmord genom att stämpla kritik mot fundamentalistisk islam som rasism. Den välkände kolumnisten James Pinkerton har skrivit, ‘Let’s be honest: Multiculturalism can kill a nation’.

Brittiske författaren Melanie Phillips menar att medierna sedan Rushdie-affären ägnar sig åt självcensur om islam. Den indienfödde författaren och programledaren Kenan Malik menar att vänstern i väst av hänsyn till islam överger upplysningen. Amerikanske författaren Bruce Bawers nominerades till bokpriser för ‘While Europe Slept: How Radical Islam is Destroying the West from Within’. Vänsterintellektuelle Christopher Hitchens menar att ‘liberala samhällen gör sig medskyldiga till sin egen undergång’ genom att inte försvara upplysningens värderingar mot islamism.”

Men i Sveriges låter media och etablerade partier Sverigedemokraterna att ensamma analysera och beskriva problem som utanför landets gränser tillhör en mainstreamdiskussion.

Jag säger som Jan Guillou: Läs Sverigedemokraternas partiprogram och bemöt dem med hederlig politisk argumentation. Kan sedan inte Sverigedemokraterna besvara saklig kritik är jag övertygad om att de straffar ut sig själva.

Likaså ska meningsmotståndare svara på Sverigedemokraternas kritik, som t.ex. Jimmie Åkessons fullt berättigade fråga till Maud Olofsson om hur hon kan tillåta Mahmoud Aldebe, som tidigare har förespråkat särlagstiftning (sharialag på familjerättsområdet) för muslimer i Sverige, att kandiderar för Centerpartiet. Sedan ska Sverigedemokraterna krävas på svar om annat än invandrings- och integrationspolitik, t.ex. om deras arbetsmarknadspolitik. Det behövs inga strategier, det räcker med att hålla debatten på en saklig nivå och sedan låta väljarna avgöra.

Och avslutningsvis gör jag mitt för att styra in saken på saklig nivå: Varför fungerar invandringen så bra i Kanada?

Enligt Retriever skrevs 1409 artiklar om Anna Anka i svensk press under september månad. Det kan jämföras med 1354 artiklar om budgetpropositionen samma månad.

Ekot rapporterar i dag att Mehdi Ghezali och hans terrorvänner som satt fängslade i Pakistan “kan ha behandlats inhumant”.

I ett fängelse i Pakistan?! Det kan väl inte vara möjligt!

Tittade precis på Debatt på SVT2. I ena änden satt tokliberalen Fredrick Federley (tillhörande stureplanscentern) och den i andra änden en kommunist från organisationen Allt åt alla (någon ytterligare förklaring känns överflödigt). Det var högljutt och stundtals skrikigt. Diskussionen hamnade på ett ideologiskt plan om socialism versus kapitalism – tämligen meningslöst år 2009.

Det var inte heller någon debatt som innehöll något nytt, utan enbart gamla klyschor och pajkastning. Det skapades ingen förståelse, bara förakt, och ingen blev klokare, varken i TV-studion eller hemma i soffan.

Istället för detta meningslösa pladder hade SVT kunnat skapa något lärande, utvecklande och intressant. SVT skulle kunna bjuda in sansade människor för att diskutera sakligt. Inga okunniga och obildade människor som vill ha revolution, omkullkasta rådande system och drivs av hat. Istället människor med akademisk bakgrund eller gedigen vardaglig erfarenhet, experter i relevanta ämnesområden, som kan föra ett utvecklande samtal och diskutera om konkreta och begränsade förändringar, både om hur de bör genomföras och utvärderas.

Man kan också önska att SVT sände en dokumentär om flygande grisar.

Den brittiska tidnigen The Sun, landets största och hittills socialdemokratiska tidning, byter politisk färg. Tidningen överger Labour och stöder istället de konservativa i valet i vår.

Att Aftonbladet, eller någon annan svensk tidning för den delen, skulle göra något liknande kan man bara drömma om. Det säger kanske också något om respektive demokratis dynamik och vitalitet.

(Uppsnappat via hax)

Frilansjournalisten Haore Sulaiman, som själv vuxit upp i Gottsunda, har intervjuat sju ungdomar i Gottsunda och Stenhagen om bilbränder och stenkastning.

“Medierna som har rapporterat om bränder och bråk här i Gottsunda har beskrivit orsakerna som sociala- och strukturella problem. Känner ni er utanför samhället?
(alla skrattar ironiskt åt frågan)
– Nej, nej, nej mannen. Det är skitsnack! Vi känner oss inte utanför samhället, säger en av grabbarna och skakar på huvudet. Han fortsätter:
– Det är inte så att vi som bor i de här områdena är typ fattiga eller något.”

Läs hela artikeln, om varför andra journalister blir lurade och varför de luras.