Herman Lindqvist i Aftonbladet:

“I Sverige frodas en unik svensk variant av nationalism – den omvända nationalismen. De som hyllar denna linje kan kallas svenskförnekarna. De finns huvudsakligen på vänsterkanten och bland socialliberaler.

Eftersom personer med den inställningen styr de största svenska opinionsorganen är det deras åsikt som för tillfället är den politiskt mest korrekta. De tar avstånd från det som kan kallas svenskt. De kan kokettera med sin ickesvenskhet genom att säga att de aldrig hejar på det svenska landslaget i fotboll därför att laget spelar sådan tråkfotboll.

Denna form av nationalism, det totala avståndstagandet, är så typisk för Sverige att den kan kallas ett nationaldrag, unikt för Sverige. Det är också bara i Sverige man kan höra det för svenskar ytterst positivt laddade uttrycket att någon är ”så härligt osvensk”. Motsvarande mening kan aldrig uttalas i till exempel USA, Frankrike eller Japan.

I sin arrogans ställer sig de svenska självförnekarna i en alldeles egen nisch pekande finger åt den överväldigande majoritet av svenska folket som är född och uppväxt i Sverige, som har svenska som modersmål, som har en hemkommun i ett landskap där de hör hemma och som de tycker är lite vackrare och finare än alla andra landskap, för där har deras förfäder bott i generationer. Denna stora svenska majoritet har olika politiska åsikter, de ser olika ut, de har olika religioner eller ingen religion alls, men de är sammanflätade i en historisk ödesgemenskap för de tillhör alla den unika svenska mixen, den vi kallar den svenska kulturen.

Dit hör vi alla, även självförnekarna som i sin upphöjda avskildhet idiotförklarar alla som vågar ha en annan åsikt och till och med erkänna sin svenska patriotism.

I samma ögonblick självförnekaren reser utomlands händer det något märkligt. Eftersom han reser på svenskt pass identifieras han utomlands omedelbart som svensk, trots att han nyss själv inte ville ha med svensk kultur att göra. Ändå avslöjas han lätt på sin svenska accent – få svenskar talar främmande språk så bra som de själva tror.

Efter ett tag i det främmande landet börjar svensken ha synpunkter på det ena och det andra. Han berättar för landets invånare att i Sverige stannar bilarna vid övergångsställen, där är inte varje promenad över en gata förenad med livsfara. I Sverige kommer man i tid. I Sverige står man i kö och väntar på sin tur och tränger sig inte före.

I Sverige kan man ringa till myndigheterna och få saker och ting utförda per telefon, trots att man inte är släkt med tjänstemannen eller är god vän med chefen, och inte behöver man betala mutor för att få det begärda dokumentet.

I Sverige har vi kvinnor på alla poster i samhället. I Sverige kan en kvinna försörja sig själv och är inte beroende av någon man. I Sverige säger vi du till alla, utom till kungen.

Den inbitne antisvensken blir alltså en högljudd och alltmer blågul ambassadör för Sverige i utlandet. Ju mer utland det främmande landet är, desto svenskare blir svensken. Och skulle han råka i svårigheter där borta ropar han genast på Mamma UD – som förväntas komma till omedelbar undsättning.

Väl hemma i Sverige, när självförnekaren hunnit bota sin svåra abstinens efter kanelbullar, Kalles kaviar, godis eller vad de kan ha varit han saknade mest av allt, klättrar han upp i sin nisch igen och sjunger förnekelsens lov. På ren svenska. Han står med stämpeln i hand, redo att idiotförklara var och en som vill uttrycka sin kärlek till Sverige och det svenska.”

Ken Ring anser att invandringen till Sverige bör minska. I sin blogg skriver han att det kostar ca 150.000 kr för en somalier att ta sig till Sverige men att en normal månadslön i Somalia blott är 300 kr.

Jag har förut påpekat samma sak. Vår migrationspolitik är ett hyckleri. Vi hjälper bara dem som har råd att betala stora belopp för att illegalt ta sig till vår gräns. De som inte har råd lämnas åt sitt öde.

Nabila Abdul Fattah, krönikör i Metro och på nyheter24.se, brukar normalt sett – i brist på sakliga argument – anklaga personer med mina åsikter för att vara rasister. Till följd av Kens afrikanska ursprung har hon istället valt en ny, tämligen paradoxal strategi: Rasistiska förolämpningar. Ty Ken är blott en husneger, skriver hon. “You’re nothing but a house negro”. Se även bilden jag helst inte publicera på min egen blogg.

Det är också något ironiskt att det är Malcolm X som Nabila citerar. Malcom förespråkade radikal lösningar på dåtidens samhällsproblem, såsom fullskalig rassegregation. Historien har sedan tydligt visat att Malcom hade fel och att det istället var Martin Luther King som hade rätt med sina långsiktiga lösningar som bottnade i tolerans och marknadskrafter. USA valde som bekant Kings väg och har i dag en svart president.

Men som den historielösa radikal Nabila är, avslutar hon sin bloggpost med citat från just Malcom X och ett föga fyndigt “puss och kravall”.

Jag föredrar Kens avslut: “Peace”.

Efter den omskrivna och tragiska branden i Rinkeby, där sex barn och deras mamma omkom, deltog vid begravningen både Mona Sahlin och Nyamko Sabuni.

Hedersvärt kan tyckas, om det inte vore för en annan begravning som hölls denna vecka.

I tisdags jordfästes nämligen fyra andra barn och deras mamma, som omkom i en villabrand i Staffanstorp i början av september. Men vid denna begravning deltog varken Sahlin eller Sabuni, eller någon annan högt uppsatt politiker.

Att frånvaron beror på det söndagens kyrkoval är en förklaring som ligger nära till hands, men det kan dessvärre uteslutas då det uppenbarligen är så att åtminstone Mona Sahlin har tillräckligt med tid för att resa till Mallorca och gå påMicael Bindefelds lyxfest.

Då återstår fyra möjliga förklaringar.

Den första är regional. Rinkeby är en del av huvudstaden, en del av riksmedias storstadsfokus och nära maktens centrum. Staffanstorp är en liten okänd småstad i Skåne.

Den andra är matematisk. Det dog fler barn i Rinkeby än i Staffanstorp. Sex respektive fyra.

Den tredje är rasistisk. Barnen i Rinkeby hade afrikansk bakgrund, barnen i Staffanstorp var av svensk dito.

Den fjärde förklaringen är politiskt taktisk. Valdeltagandet är lågt och de politiska sympatierna markant vänsterorienterade i Rinkeby, till skillnad från det mer balanserade Staffanstorp. Således hade både Sahlin och Sabuni politiska intressen av att synas vid den uppmärksammade begravningen i Rinkeby.

Själv tror jag på den fjärde och sista förklaringen, politisk taktik, påverkad av medias fokus.

Med den slutsatsen framstår det som cyniskt och direkt oförskämt av både Sahlin och Sabuni att exploatera dessa barns död för egen politisk vinning.

Pridefestivalen pågår för fullt, men det är märkligt tyst från alla dem som annars högljutt motarbetar varje liten nakenhet i reklam och media, i kampen mot “sexualiseringen av det offentliga rummet”.

Kalla mig naiv, men jag tycker politiker ska stå för vad de säger.

Därför var det nya numret av Fria moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje (ej online) ingen kul läsning. I tidskriften intervjuas Per Gudmundson om Sverigedemokraterna och det konstateras i intervjun att en stor del av svenskarna är skeptiska till den förda integrations- och migrationspolitiken.

Alltså ska man, enligt Gudmundson, ge folket “köttben” i form av förbud av slöjor på vissa platser, motarbetning av könssegregation i badhus och ändrade regler för friskolor.

Märk väl: Inte för att man tycker det rätt eller bra, utan bara för att motarbeta dem som tycker att det är just rätt och bra.

Det är ett förbannat tröttsamt hyckleri och dessutom en oärlig politisk taktik som undergräver det demokratiska systemet.

Läs Dick Erixon om samma fråga.