TT frågade Mona Sahlin: “Är tvångsdelad föräldraförsäkring inte att ge sig in i människors privatliv?”

Mona svara: ”Jo, det är det. Precis som det var att förbjuda barnaga.”

Hur ska detta tolkas? Att det är likställt med misshandel om mestadels mamman tar hand om barnen på dagarna? Nej, ty Mona applåderar gladeligen insemination för både lesbiska par och ensamstående kvinnor. Kanske tycker Mona att valfrihet generellt är lika förfärligt som våld? Eller tror hon kanske att papporna tvingar mammorna att stanna hemma?

De pappor jag känner, som valt att arbeta och istället låta mamman vara hemma med barnen, gör det enkom av osjälvisk god vilja då mamman – hör och häpna Mona! – vill vara hemma med sina barn. Efter ett gemensamt beslut, som fattats helt utan konsultation från Socialdemokraterna, har föräldrarna själva kommit fram till vad som vore bäst för deras familj och barn.

Opinionsundersökningarna pekar på samma sak, föräldrar vill bestämma själva.

Men Mona vet tydligen bäst. Varför då inte också schemalägga vem som ska ta hand om barnet kvällar och helger, när båda föräldrarna är hemma?

Intellektuella socialister författar regelbundet sina tankar på den mycket underhållande sidan S-info.

Senast ut är socialdemokraten Lennart Holmlund:

“Försäkringskassan blev dömd för diskriminering i dessa fall och ytterst utför ju försäkringskassan ett beställningsjobb år regeringen. Att försämra för sjuka och pensionärer var ett led i regeringens politik för att kunna sänka skatterna för de som har det bäst.”

Problemet är bara att kvinnorna nekades sjukskrivning 2006 och det sista nekandet skedde 3 september. Som bekant, för den som läst grundlagen, hålls val tredje söndagen i september, vilket 2006 var den 17 september.

Oj då Lennart!

Mer humor från S-info

De flesta säkert läst och hört om Per-Anders som räddade han en oskyldig kvinna, en pensionär, som angripits av en galen man. Och dömdes till ett års fängelse för grov misshandel.

För er som inte hört: Per-Anders, en hederlig medborgare, hörde en kvinna skrika. Han tog sin domkraft och skyndade till hennes undsättning. Gärningsmannen höll kvinnan i ett stryptag och betänketiden var obefintlig. Per-Anders slog gärningsmannen över axeln med domkraften. Gärningsmannen, som var påverkad, reagerade inte. Det andra slaget träffade huvudet varvid gärningsmannen förlorade medvetandet.

Per-Anders utdelade inga fler slag. Istället vårdade han mannen, som hade fått en spricka i skallbenet, och tillkallade ambulans.

Fallet är nu dessvärre avgjort. I lagens mening är hjältemodet en grov misshandel. Tingsrättens dom fastställdes efter överklagan i Hovrätten. Högsta Domstolen har i sin tur nekat att pröva fallet. Därmed måste Per-Anders Pettersson nu påbörja sitt fängelsestraff och betala 50 000 kr i skadestånd till den riktiga gärningsmannen.

Gärningsmannen själv fick villkorlig dom (läs går fri) och får betala 8000 kr i skadestånd till kvinnan (jämför med 50 000).

Ingen vettig människa kan tycka att detta är rättvisa.

Sveriges påföljdspraxis behöver omarbetas. Man får tre år för att sparka ihjäl dagisbarn, men nio år för att smuggla cannabis. Man får en villkorlig dom för att strypa en oskyldig pensionär, men ett helt år för att slå ned den som stryper en pensionär.

Här behövs en rejäl signal till makthavare och jurister om hur det allmänna rättsmedvetandet förhåller sig. Gå med i Facebook-gruppen eller skriv på här!

Uppdatering:

Det florerar tydligen rykten om domskälen. I Tingsrättens dom framgår det att polisutredningen konstaterat att en vän, som var i sällskap av sin gamle far, ringde efter Per-Anders och berättade att den galne gärningsmannen gick bärsärkagång i byn. Per-Anders sökte alltså efter mannen när han hörde den gamla kvinnan skrika efter hjälp. Ett faktum som knappast minskar hjältemodet.

Mora Tingsrätt mål B67406_20070615 (pdf)

Svea Hovrätt dom B5321-07_20081029 (pdf)

Samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet drar Socialdemokratin åt vänster. Efter Socialdemokraternas partikongress ser det nu också ut som att de inre krafterna bidrar till en vänstersväng. Ett målande exempel är valet till det verkställande utskottet, som ska omsätta kongressens idéer och förslag till mer konkreta politik. Valet till den fjortonde och sista platsen stod mellan Urban Ahlin och Peter Hultqvist.

Ahlin betecknas som USA-vän och är försvarare av Sveriges militära insatser i Afghanistan. Hultqvist är anti-amerikan, motståndare till svenska soldater i Afghanistan och i största allmänhet mer socialistisk.

Valet föll på Hultqvist och jag gissar att Mona Sahlin är nöjd.

Socialdemokraterna liknar allt mer Vänsterpartiet och orginalet lovas en plats i regeringen om vänsterblocket vinnet valet.

Miljöpartiet flirtar med småföretagen, rapporterade Ekot i går.

Min kommentar som egenföretagare: Fuck you jävla bedragare.

En sympatisk bild på en bekymrad och nästan ledsen polis är en ovanlig syn i media.

Bilden tillhör DNs artikel “Polisen attackerades då ‘Romarios’ minne hedrades”, som är ovanlig på flera sätt. Den framför nämligen kritik, eller åtminstone tvivel, mot så kallat kontaktskapande polisarbete:

“– Vi hamnade i ett regn av stenar igen och besköts med minst tre skott av en luftpistol, konstaterar Jonas Lindkvist som liksom sina kolleger sedan dess haft svårt att smälta det som hände.

De attackerades av människor som de känner, av unga killar de hängt med, snackat med och försökt nå i ett par års tid.

– Det är svårt att beskriva känslan. Besvikelse, nästan sorg… Vi har lagt ner så oerhört mycket jobb på det vi kallar ”kontaktskapande arbete”, något vi verkligen tror på. Men nu känns det som vi måste börja ifrågasätta det vi gör. Leder det någon vart? Eller skapar det bara mer frustrerade poliser? Det är i alla fall uppenbart att det måste till någonting mer.

Det civila samhället måste ställa sig upp och säga stopp, och socialtjänsten måste ta tag i dem som behöver det. Det är ju så oerhört få som förstör för så oerhört många.”

Artikeln uttrycker uppenbarligen en större sympati för poliserna som oprovocerat blir utsatta för stenkastning och våld, än för de våldsamma och stenkastande ungdomarna.

Är det ett trendbrott eller bara ett hopplöst undantag?

Jag har inte haft någon större lust att kommentera spektaklet efter Sverigedemokraternas debattartikel. Hela debatten är nedslående.

Det finns reella problem kopplat till invandringen, om det är alla överens, men Sverigedemokraterna målar fan på väggen och presenterar inga lösningar på problemen, utan fokuserar på att smutskasta en hel religion. Likaså kontrar det s.k. etablissemanget med överdrifter. Det antyds att Sverigedemokraterna vill bygga koncentrationsläger och bränna alla muslimer levande i ugnar, istället för att sakligt framställa en mer balanserad syn på de faktiska problemen och föreslå konkreta lösningar.

Men de faktiska problemen bortser man ifrån, och istället fokuseras det på förekommande faktafel i debattartikeln. Visst innehåller artikeln vissa faktafel och många överdrifter, men inte värre än andra politikers överdrifter och faktafel.

Sanna Rayman i SVD sammanfattar tragikomiskt:

“Åkesson: Muslimska män är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken.
Etablissemanget: Fel fel fel! Det vet vi faktiskt inte!

Jaha. Där fick han. Vi vet faktiskt inte. För vi har slutat föra statistik över brottslingars härkomst. Vem vann?”

Av Sveriges vice statsminister Maud Olofsson kanske man hade kunnat förvänta sig mer, men icke. Hon var nära till tårar när hon i SVT debatterade med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, som om det vore självaste Hitler som återuppstått. Hon malde på med en diffus retorik om alla människors lika värde, värre än en rödsvinsdrickande bolsjevik, utan att överhuvudtaget diskutera sakfrågor.

Dick Erixon är ett ljus i mörkret och påpekar mycket riktigt att Sverigedemokraterna synpunkter inte är särskilt uppseendeväckande, sett ur internationellt och anglosaxiskt perspektiv:

“Filosofen och professorn Francis Fukuyama har kritiserat mångkulturalismen, liksom förre holländske parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali och kanadensiske författaren Irshad Manji. Syrienfödde professorn Bassam Tibi har i Der Spiegel sagt att ‘européerna har slutat försvara sina värderingar’. Obama-supportern och författaren Andrew Sullivan har varnat det liberala Europa för att begår självmord genom att stämpla kritik mot fundamentalistisk islam som rasism. Den välkände kolumnisten James Pinkerton har skrivit, ‘Let’s be honest: Multiculturalism can kill a nation’.

Brittiske författaren Melanie Phillips menar att medierna sedan Rushdie-affären ägnar sig åt självcensur om islam. Den indienfödde författaren och programledaren Kenan Malik menar att vänstern i väst av hänsyn till islam överger upplysningen. Amerikanske författaren Bruce Bawers nominerades till bokpriser för ‘While Europe Slept: How Radical Islam is Destroying the West from Within’. Vänsterintellektuelle Christopher Hitchens menar att ‘liberala samhällen gör sig medskyldiga till sin egen undergång’ genom att inte försvara upplysningens värderingar mot islamism.”

Men i Sveriges låter media och etablerade partier Sverigedemokraterna att ensamma analysera och beskriva problem som utanför landets gränser tillhör en mainstreamdiskussion.

Jag säger som Jan Guillou: Läs Sverigedemokraternas partiprogram och bemöt dem med hederlig politisk argumentation. Kan sedan inte Sverigedemokraterna besvara saklig kritik är jag övertygad om att de straffar ut sig själva.

Likaså ska meningsmotståndare svara på Sverigedemokraternas kritik, som t.ex. Jimmie Åkessons fullt berättigade fråga till Maud Olofsson om hur hon kan tillåta Mahmoud Aldebe, som tidigare har förespråkat särlagstiftning (sharialag på familjerättsområdet) för muslimer i Sverige, att kandiderar för Centerpartiet. Sedan ska Sverigedemokraterna krävas på svar om annat än invandrings- och integrationspolitik, t.ex. om deras arbetsmarknadspolitik. Det behövs inga strategier, det räcker med att hålla debatten på en saklig nivå och sedan låta väljarna avgöra.

Och avslutningsvis gör jag mitt för att styra in saken på saklig nivå: Varför fungerar invandringen så bra i Kanada?

ESO, Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, har ännu en gång utrett de ekonomiska konsekvenserna av invandringen. Utredningen avser år 2006 och kostnaden (skillnaden mellan vad invandrare tog i anspråk av de offentliga transfereringarna och vad som betalades in) beräknas till mellan 39,1 och 58,7 miljarder kronor.

Om någon, helt berättigat, undrar vad ESO är för gäng kan jag upplysa om att de är en kommitté vid Finansdepartementet.

Men för den som inte är ekonom på Finansdepartementet blir miljardbelopp lätt abstrakta. En förenklande jämförelse är att beloppen motsvarar mer än den årliga kostnaden för försvaret och rättsväsendet.

Men uträkningen är inte perfekt. T.ex. har kostnaderna för invandrares överrepresentation i brottsligheten  inte räknats med.

Det ska dock inte göras några förhastade slutsatser. Invandring kan under rätt förutsättningar och med rätt politik vara lönsam. Innan 1990-talet utgjorde invandringen till Sverige en statsfinansiell vinst med råge.

Sanna Rayman på SvD skriver om en rätt kul grej. Socialistiska partiet har försökt annonsera i Sverigedemokraternas tidning SD-kuriren, men har tydligen nekats av redaktionen.

Sverigedemokraterna är annars inte sena med att kritisera andra tidningar som inte tillåter deras eget parti att annonsera.

Envar är PK-etablissemang i sin egen krets.