Den brittiska tidnigen The Sun, landets största och hittills socialdemokratiska tidning, byter politisk färg. Tidningen överger Labour och stöder istället de konservativa i valet i vår.

Att Aftonbladet, eller någon annan svensk tidning för den delen, skulle göra något liknande kan man bara drömma om. Det säger kanske också något om respektive demokratis dynamik och vitalitet.

(Uppsnappat via hax)

Nu har jag dragit mitt strå i stacken för att motarbete Mona Sahlin, och borde kunna ha ångest med gott samvete om hon blir statsminister 2010.

Frilansjournalisten Haore Sulaiman, som själv vuxit upp i Gottsunda, har intervjuat sju ungdomar i Gottsunda och Stenhagen om bilbränder och stenkastning.

“Medierna som har rapporterat om bränder och bråk här i Gottsunda har beskrivit orsakerna som sociala- och strukturella problem. Känner ni er utanför samhället?
(alla skrattar ironiskt åt frågan)
– Nej, nej, nej mannen. Det är skitsnack! Vi känner oss inte utanför samhället, säger en av grabbarna och skakar på huvudet. Han fortsätter:
– Det är inte så att vi som bor i de här områdena är typ fattiga eller något.”

Läs hela artikeln, om varför andra journalister blir lurade och varför de luras.

Jag har råkat ut för något fruktansvärt.

Utan onda aningar var jag på väg till gymmet, nöjd och belåten efter ännu en dag av väl utfört arbete. Innan viktlyftandet värmer jag alltid upp med en obligatorisk halvmil löpning.

Till saken hör att det mitt framför löpbanden finns en orimligt stor TV upphängd på väggen. Det går såvitt jag förstått inte att byta kanal eller justera ljudet. Och av okänd anledning – kanske av slumpen – var den påslagna kanalen i dag TV4.

Det sändes ointressant reklam och jag började springa. Sedan kom det plötsligt, som en smäll på käften.

Kändisdjungeln!

Det var ren tortyr. Psykologisk tortyr. Och jag var fast, ty min självdisciplin tillät mig inte att avbryta den påbörjade löpningen. Så där var jag fast, framför det kanske värsta som någonsin producerats i svensk TV-historia.

Påstådda kändisar jag inte kände igen, amerikanskt realitykoncept och lektävlingar. Snälla djur som ska verka farliga, dålig humor, telefonomröstningar, dramatisk bakgrundsmusik och direktsändning. Hey Baberiba-David och socialist-Nyhetsmorgon-Tilde. Sedernas förfall exemplifierat.

Hur snabbt jag än försökte springa var det inte snabbt nog. Plågan kändes oändlig.

Fem kilometer senare kunde jag inte låta bli att fundera i konspiratoriska banor om att Kändisdjungeln måste vara en ondskefull hämnd från Jan Scherman mot det svenska folket för att vi röstade fram en borgerlig regering.

Detta är skrivit i terapeutiskt syfte, och i kväll har jag lovat flickvännen att gå på bio för att se Quentin Tarantinos senaste film, förhoppningsvis kan det hjälpa mig att återfå min tro på mänskligheten.

Nyhet i länklistan: Maria Abrahamsson.

Den före detta ledarskribenten i SvD, nu valbar riksdagsledamot, startade sin blogg i tisdags. Kommer sannolikt bli mycket läsvärt!

Mia Tottmar i DN påminner mig om varför jag bytte morgontidning. I en artikel om det kommande årets valfrågor skriver hon:

“De borgerliga kommer att försöka framstå som de som gör något åt miljön och inte bara pratar. Oppositionen kommer att trycka hårt på att det behövs massor av billiga bostäder för att skapa en stad för alla.”

Objektivt och opartiskt.

Efter den omskrivna och tragiska branden i Rinkeby, där sex barn och deras mamma omkom, deltog vid begravningen både Mona Sahlin och Nyamko Sabuni.

Hedersvärt kan tyckas, om det inte vore för en annan begravning som hölls denna vecka.

I tisdags jordfästes nämligen fyra andra barn och deras mamma, som omkom i en villabrand i Staffanstorp i början av september. Men vid denna begravning deltog varken Sahlin eller Sabuni, eller någon annan högt uppsatt politiker.

Att frånvaron beror på det söndagens kyrkoval är en förklaring som ligger nära till hands, men det kan dessvärre uteslutas då det uppenbarligen är så att åtminstone Mona Sahlin har tillräckligt med tid för att resa till Mallorca och gå påMicael Bindefelds lyxfest.

Då återstår fyra möjliga förklaringar.

Den första är regional. Rinkeby är en del av huvudstaden, en del av riksmedias storstadsfokus och nära maktens centrum. Staffanstorp är en liten okänd småstad i Skåne.

Den andra är matematisk. Det dog fler barn i Rinkeby än i Staffanstorp. Sex respektive fyra.

Den tredje är rasistisk. Barnen i Rinkeby hade afrikansk bakgrund, barnen i Staffanstorp var av svensk dito.

Den fjärde förklaringen är politiskt taktisk. Valdeltagandet är lågt och de politiska sympatierna markant vänsterorienterade i Rinkeby, till skillnad från det mer balanserade Staffanstorp. Således hade både Sahlin och Sabuni politiska intressen av att synas vid den uppmärksammade begravningen i Rinkeby.

Själv tror jag på den fjärde och sista förklaringen, politisk taktik, påverkad av medias fokus.

Med den slutsatsen framstår det som cyniskt och direkt oförskämt av både Sahlin och Sabuni att exploatera dessa barns död för egen politisk vinning.

Ja, kanske, bara kanske, är dessa frågor lite viktigare än debatten om en och annan fungerande friskola som lyckas gå med vinst.

Plöjer just nu igenom fyra gångna säsonger av min nyupptäckt favoritserie It’s Always Sunny in Philadelphia, om ett halvt alkoholiserat och mer eller mindre idiotiskt kompisgäng som driver en irländsk pub.

Smakprov i bloggens tema:

Är det inte påfallande tyst om Mehdi Ghezali? Rapporterandet har varit ytterst sparsamt från alla de medier som envist och okritiskt hävdade Ghezalis oskuld när han satt fängslad på Guantanamo.

Det är kanske inte lika lätt denna gång, när han tillfångatagits med sprängmedel, kartor och detaljerad information om västerländska ambassader.

Carl Bildt är till synes mer insiktsfull än sin naiva företrädare Laila Freivalds, och förhoppningsvis slipper skattebetalarna att ytterligare en gång betala hundratusentals kronor för att regeringsplanet återigen ska hämta Ghezali.