Pridefestivalen pågår för fullt, men det är märkligt tyst från alla dem som annars högljutt motarbetar varje liten nakenhet i reklam och media, i kampen mot “sexualiseringen av det offentliga rummet”.
Sådant här gör mig betydligt mer orolig än alla upptänkliga former av tekniska övervakningslagar: Politiker som tycker att de har rätt att kontrollera och styra vad människor ska tycka.
Yvonne Ruwaida (Mp) föreslår nu att det borde skapas en normkritisk myndighet.
Ett litet, litet steg från en normkontrollerande dito.
De senaste åren har det känts som att Pridefestivalen har fått en tröttsamt oproportionerlig uppmärksamhet. Men i år känns det istället som att Pride borde få så mycket uppmärksamhet som möjligt.
Utvecklingen tycks gå åt fel håll i allt för många delar av världen. Burundi har nyligen kriminaliserat homosexuella relationer och Moldavien har inskränkt hbt-personers demonstrationsfrihet. Från Sydafrika rapporteras det om en ny trend där män utsätter lesbiska kvinnor för så kallade “omvändelsevåldtäkter”. I Irak har en tilltagande homofobi resulterat i att homosexuella män får deras anus limmade med superlim och tvingas inta laxermedel som ger dem diarré. Tortyren resulterar i en smärtsam död.
Och även i Sveriges närområde går det åt fel håll. För bara några veckor sedan stiftades en “morallag” i Lettland som hindrar att information om homosexualitet förmedlas till ungdomar.
Med det i åtanke känns det bra att Sverige håller fanan högt för frihet och alla människors lika värde.
Ekot i dag:
“Om fem år ska 40 procent av alla brandmän som anställs vara kvinnor. Det målet har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.”
Personligen bryr jag mig bara om att personen som drar ut mig ur ett brinnande hus är kompetent och stark nog. Sedan spelar det ingen roll om det är en kvinna, man eller apa.
Att det endast finns 76 kvinnor bland landets 5 200 brandmän beror enligt myndigheten på att kvinnor helt enkelt inte tilltalas av yrket. Lösningen är ännu inte presenterad, men ett alternativ är obligatorisk brandkårs-lek för flickor i grundskolan, som en del av den befintliga genuspedagogiken.
Annars kanske man kan satsa på en statligt finansierad reklamkampanj, likt den som skulle övertala kvinnor som ville vara hemma med sina barn hela föräldraledigheten (nästan alla kvinnor) att inte vilja det.
Eller så satsar man pengarna på en bättre utbildning för de människor som vill bli brandmän.
Att påtala att invandringen medfört problem (jag tänker på kriminellt belastade och socialt ansträngda förorter) och att tycka att det är angeläget att dessa problem får en lösning innebär inte sällan att man blir misstänkt eller anklagad för att vara rasist eller främlingsfientlig.
Det är tröttsamt och egentligen ganska konstigt, med tanke på vem som primärt gynnas om dessa problem skulle lösas. När tunnelbanestationen i Tensta stänger på grund av stökiga ungdomsgäng drabbar det först och främst alla hederliga arbetare som bor i Tensta, vilka inte kan ta sig hem från jobbet. Det är oskyldiga kvinnor som inte vågar gå till närbutiken för att handla och små barn som inte vågar leka utomhus. Alla med lika mycket utländsk bakgrund som de stökiga ungdomarna.
För egen del är problemen ovidkommande. Jag drabbas inte. Jag bor på betryggande avstånd från oroligheterna, Stockholm är stort. Därför är det egentligen höjden av ironi att anklagas för rasism/främlingsfientlighet när man tämligen osjälviskt vill se en bättre tillvaro för människorna i just precis invandrartäta områden.
Semesterns sista dag. Passade på att omdana bloggen lite.
Jag är egentligen inte en särskilt kategorisk person och har därför gått över till etikettsystem. Bloggare och kolumnister jag dagligen (försöker) läsa finns nu länkade. Plus lite andra nya detaljer.
Dicken påpekar en intressant sak: De som förespråkar kvotering är motståndare till Martin Luther Kings dröm:
“I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character. I have a dream today!”
En dröm om att människor ska bedömas utifrån deras karaktäristiska egenskaper. Alltså individ för individ, efter kvalifikationer. Kvotering å andra sidan, innebär just precis motsatsen, att fortsätta se till yttre och inte inre egenskaper.
Det vore kul att se Mona Sahlin konfronteras med den saken.
“Under Socialdemokraternas tid vid makten blev det allt vanligare med “lyckade rymningar” från våra fängelser. Att rymningarna lyckades beror på att nedräkningen till preskription fortsatte, även sedan brottslingarna rymt. Sveriges rättssystem bjöd alltså brottslingar på en livlina; håll er undan länge nog så glömmer vi både era brott och era rymningar.
Detta kryphål borde inte ha varit svårt att täppa igen, men S-regeringen var förstås för upptagen med att höja fastighetsskatter, bygga tullar för bilister och kvotera fram pappadagar för att hinna ta tag i detta.
Men enligt SVT Text pågår nu arbetet med att förändra preskriptionsreglerna. Under 2010 beräknas arbetet vara klart.
Det går inte jättefort, men under alliansen blir Sverige trots allt lite normalare varje år.”