Den folkvalda regeringen i Irak säljer nu kontrakt för driften av landets gas- och oljefält. Enligt marknadsekonomins principer auktioneras kontrakten ut, öppet och i direktsänd TV.
Kriget kostade USA ca 850 miljarder dollar och över 4000 amerikanska liv, och det första kontraktet har nu sålts till det kinesiska bolaget CNPC.
Vem var det nu som trodde på vänsterns konspirationsteori om att USA invaderade Irak för oljans skull?
Mona Sahlin är inte sen med att utnyttja Michael Jacksons bortgång för lite PR. Sämre formulerat än det genomsnittliga inlägget i Kamratposten (uppenbarligen utan granskning av partiets copywriters) svamlar statsministerkandidaten på Newsmill:
“Mänskligheten vill kunna titta på det annorlunda. Men mest för att förfasa sig. King of Pop var en sån.
När blir normaliteten sedd som det kufiska? När blir likheten betraktad som det annorlunda? Det är i alla fall vad jag vill vara en del i kampen för. Att vi skall kunna säga, med all ärlighet i världen, att han eller hon gillar vi för att hon eller han inte är som mig. Det berikar och upplyfter mig.”
Det ska blir högst intressant att följa Mona Salins kamp för att göra likhet annorlunda (hej motsatsförhållande!) och hur detta ska konkretiseras i lagförslag.
I Europaparlamentet har det brittiska Tories lämnat den borgerliga partigruppen EPP-ED och istället startat en ny grupp, European Conservatives and Reformists (ECR). Flera antifederalistiska partier från åtta länder har anslutit till den nya gruppen.
ECR ser alltså ut att bli mer nationalkonservativ och det gamla EPP-ED mer socialliberalt. Att Moderaterna stannar kvar i den senare gruppen är ytterligare ett steg bort från den gamla konservativa partibeteckning och etablerar ytterligare Moderaternas nya inriktning med social ingenjörskonst, regleringar, smygsocialism och detaljstyrning.
Dessutom förlorar Moderaterna inflytande i EPP-ED och därmed parlamentet. Medan den socialkonservative fransmannen Joseph Daul sitter kvar som gruppens ordförande förlorar den svenska moderaten Gunnar Hökmark sin plats som vice ordförande.
Det är högst tveksamt om Moderaterna kommer få min röst i nästa Europaparlamentsval.
Miljöpartiet har sitt allra största väljarstöd på söder i Stockholm, vilket är ganska konstigt.
Den genomsnittliga söderbon kan inte skilja på en lönn och en lind. De väljer kärnan av Sveriges största stad framför naturen. De kallar sig miljövänner, men har aldrig planterat ett träd, fågelskådat, druckit från en bäck, skött en kompost, odlat potatis eller adopterat ett skadat djur.
Är det inte märkligt?
Är inte alla partier missnöjda med något som de därför vill förändra? Och är inte alla partier skapta ur missnöje?
Om jag minns min historia rätt härstammar Folkpartiet från liberala grupperingar i slutet av 1800-talet som var missnöjda med spannmålstullarna och utformandet av rösträtten.
Socialdemokraterna bildades 1889 främst baserat på missnöjet med att rösträttssystemet missgynnade arbetarklassen.
Centerpartiet bildades 1913 efter missnöje med att landsbygden hade otillräckligt inflytande och representation inom befintliga politiska grupperingar.
Vänsterpartiet bildades 1917 i svallvågorna av missnöje med uteslutningar av radikala “ungsocialister” från Socialdemokraterna.
Kristdemokraterna bildades 1964 utifrån missnöje med att det fanns för få kristna riksdagsledamöter och för lite hänsyn till kristna värderingar.
Miljöpartiet valdes in i riksdagen 1988 efter missnöje med bl.a. hantering av kärnkraftsfrågan.
Så varför kallas vissa partier missnöjespartier som om det vore något dåligt?
Förutom att språket blivit krångligare är det förvånansvärt lite som förändrats i SSU:
Jag ifrågasätter nästan aldrig höga löner. Tvärtom är det kul att människor tjänar pengar (Zlatan, Carl-Henric Svanberg m.fl.). Den som tycker annorlunda är antingen missunsam eller tror felaktigt att ekonomin är ett nollsummespel (kom gärna med en annan förklaring!).
Internettrafiken är nu lika hög som i september förra året. Nedgången som skedde i och med Ipred-lagen var alltså, som många förutspådde, endast tillfällig.
Nätverksjätten Cisco menar till och med att operatörerna inom en snar framtid måste investera i en utbyggnad av kapaciteten, skriver DN.
Det kan således konstateras att regeringen satsat tid, pengar och prestige på något som endast inneburit förlorat väljarstöd till pajaspartier. Dumt, dåligt och onödigt.
Yvonne Ruwaida bloggar om Miljöpartiets styrelsemöte.
(Via Johan Ingerö)
