Till sak. Tyvärr känner jag mig tvungen att ta en paus med bloggandet ett tag, på grund av personliga orsaker.

Istället, spana gärna in länklistan.

Sorry folks.

Förmodligen blir det låg nivå i vanlig ordning, men Dick Erixon kommer vara där. Jag tror han kan säga något klokt.

Dessutom kommer en opinionsmätning om minareter i Sverige att presenteras.

Ett sent tips.

Alfred Nobel – uppfinnare av dynamiten, spränggummit, spränggelatinet och ballistitet – är nu sannerligen smädad.

I SvD i dag säger biståndsminister Gunilla Carlsson att man “överväger” att “dra ner” på biståndet. Varför inte ett ultimatum och totalstopp?

“Kallimachos ringde förstås aldrig till Sverige. Telenätet var ganska bristfälligt för två tusen år sedan. Och vår nordliga del av världen hade då också en tämligen begränsad litterär och vetenskaplig produktion. Men om han hade ringt hade han sagt ungefär så här.

– Tjenare! Jag är föreståndare för världens största bibliotek, i Alexandria. Vi har sedan några år i uppdrag att samla in alla jordens skrifter, så att vetenskapsmän och författare ska kunna samlas här och lägga grund för den västerländska civilisationen. Som bieffekt räknar vi med att uppfinna den vetenskapliga metoden, källkritiken och litteraturvetenskapen samt skapa en vinstbringande handelsplats för förläggare och skribenter. Många tusen papyrusrullar blir det. Mitt särskilda projekt är därför att skapa världens första bibliotekskatalog. Den heter Pinakes och blir på 120 volymer, och med hjälp av den kan man söka efter skrifter uppdelat efter ämne, språk eller författare. Nu är det så att vi har katalogiserat en massa bidrag från Aristoteles, och vi har Aischylos, Euripides, Sofokles och de andra grabbarna, men nu undrar vi om ni uppe i Thule har några skrifter.

Han ringde förstås aldrig, men om han hade gjort det, så hade Runristarförbundets avtalsjurist kanske svarat.

– Få se nu… Världens största bibliotek, vetenskaplig guldålder, grundlägga den västerländska civilisationen, sälja papyrus, sökbart index. Nej du, jag tror inte det. Det skulle strida mot vår uppfattning om upphovsrätten. Och det där Pinakes vet man aldrig vad ni kommer att använda till. Vi väljer nog att stå utanför i så fall. Och om ni redan har lagt in några runstenar i databasen så kräver vi att ni genast kånkar ut dem!

Kallimachos ringde förstås aldrig. Men med Google går det faktiskt att prata. De har rentav ett kontor i Sverige.

Google Books har som mål att alla världens böcker ska vara sökbara. I samarbete med forskningsinstitutioner och bibliotek scannas oöverskådliga mängder skrift in i databasen, som blir sökbar inte bara efter ämne, språk eller författare utan snarast blir att jämföra med ett gigantiskt kartotek där varje skrivet ord har ett registerkort. Projektet är långt ifrån färdigt, men är redan häftigt. Det är som att ha tillgång till en superbibliotekarie som memorerat miljontals böcker, och ögonblickligen kan svara på vilka som innehåller begreppen ”Sverige” och ”kulturell randstat”, eller vad man nu är intresserad av. Gratis. Tillgängligt överallt.

Men särintressena har protesterat. Även de svenska. I helgen beslöt därför Google att bara inkludera böcker från den engelskspråkiga världen, hellre än att ta upphovsrättslig strid med europeiska förläggare.

Kallimachos har ringt, och den som svarade la på luren.

Självfallet har förläggarföreningar all rätt att säga nej och därmed förpassa Camilla Läckberg och Sigge Eklund till glömskans katakomber. Men för Lasse Lucidor, Carl Michael Bellman och August Strindberg har de ingen talan. För Carl von Linné, Christopher Polhem och Alfred Nobel är de inte representanter.

Kulturministern borde ringa upp Google och säga att Sverige gärna är med i den nya vetenskapliga guldålder som skapas i interneterans Pinakes. Låt Kungliga biblioteket öppna dörrarna för världen. Vi vill inte stå utanför Google Books.”

Gudmundsson i SvD.

“I Sverige frodas en unik svensk variant av nationalism – den omvända nationalismen. De som hyllar denna linje kan kallas svenskförnekarna. De finns huvudsakligen på vänsterkanten och bland socialliberaler.

Eftersom personer med den inställningen styr de största svenska opinionsorganen är det deras åsikt som för tillfället är den politiskt mest korrekta. De tar avstånd från det som kan kallas svenskt. De kan kokettera med sin ickesvenskhet genom att säga att de aldrig hejar på det svenska landslaget i fotboll därför att laget spelar sådan tråkfotboll.

Denna form av nationalism, det totala avståndstagandet, är så typisk för Sverige att den kan kallas ett nationaldrag, unikt för Sverige. Det är också bara i Sverige man kan höra det för svenskar ytterst positivt laddade uttrycket att någon är ”så härligt osvensk”. Motsvarande mening kan aldrig uttalas i till exempel USA, Frankrike eller Japan.

I sin arrogans ställer sig de svenska självförnekarna i en alldeles egen nisch pekande finger åt den överväldigande majoritet av svenska folket som är född och uppväxt i Sverige, som har svenska som modersmål, som har en hemkommun i ett landskap där de hör hemma och som de tycker är lite vackrare och finare än alla andra landskap, för där har deras förfäder bott i generationer. Denna stora svenska majoritet har olika politiska åsikter, de ser olika ut, de har olika religioner eller ingen religion alls, men de är sammanflätade i en historisk ödesgemenskap för de tillhör alla den unika svenska mixen, den vi kallar den svenska kulturen.

Dit hör vi alla, även självförnekarna som i sin upphöjda avskildhet idiotförklarar alla som vågar ha en annan åsikt och till och med erkänna sin svenska patriotism.

I samma ögonblick självförnekaren reser utomlands händer det något märkligt. Eftersom han reser på svenskt pass identifieras han utomlands omedelbart som svensk, trots att han nyss själv inte ville ha med svensk kultur att göra. Ändå avslöjas han lätt på sin svenska accent – få svenskar talar främmande språk så bra som de själva tror.

Efter ett tag i det främmande landet börjar svensken ha synpunkter på det ena och det andra. Han berättar för landets invånare att i Sverige stannar bilarna vid övergångsställen, där är inte varje promenad över en gata förenad med livsfara. I Sverige kommer man i tid. I Sverige står man i kö och väntar på sin tur och tränger sig inte före.

I Sverige kan man ringa till myndigheterna och få saker och ting utförda per telefon, trots att man inte är släkt med tjänstemannen eller är god vän med chefen, och inte behöver man betala mutor för att få det begärda dokumentet.

I Sverige har vi kvinnor på alla poster i samhället. I Sverige kan en kvinna försörja sig själv och är inte beroende av någon man. I Sverige säger vi du till alla, utom till kungen.

Den inbitne antisvensken blir alltså en högljudd och alltmer blågul ambassadör för Sverige i utlandet. Ju mer utland det främmande landet är, desto svenskare blir svensken. Och skulle han råka i svårigheter där borta ropar han genast på Mamma UD – som förväntas komma till omedelbar undsättning.

Väl hemma i Sverige, när självförnekaren hunnit bota sin svåra abstinens efter kanelbullar, Kalles kaviar, godis eller vad de kan ha varit han saknade mest av allt, klättrar han upp i sin nisch igen och sjunger förnekelsens lov. På ren svenska. Han står med stämpeln i hand, redo att idiotförklara var och en som vill uttrycka sin kärlek till Sverige och det svenska.”

Zanyar framförde sin vanliga tes, att rasismen är utbredd och ett allvarligt problem i det svenska samhället. Naturligtvis finns rasism, det finns alltid människor förblindade av hat och oförstånd, det förnekar ingen med ärligt uppsåt. Men är problemet så allvarligt som Zanyar menar? I går såg jag en av Sveriges största popularitetstävlingar, Idol, som senast vanns av en maltesisk sångare i konkurrens med blonda svenskar. Jag har svårt att få det att passa in i Zanyars verklighetsbeskrivning.

Sedan kom Vellinge på tal. Att kommunen inte tar emot invandrare beror naturligtvis också, enligt Zanyar, uteslutande på rasism. Själv tror jag inte riktigt på det heller. Jag studerade tidigare i England, med människor från överallt runt om i världen, inklusive en tjej från Vellinge. En sympatisk och klok tjej, inte det minsta rasistisk, men däremot bekymrad över att hon inte längre vågade gå ensam i Malmö.

Och det är nog där skon klämmer i det moderata Vellinge. Rädsla för våld och kriminalitet – och höjda skatter. Socialdemokraten Ilmar Reepalus närbelägna Malmö är ett avskräckande exempel, präglat av extrem segregation, skenande kommunala kostnader, omfattande kriminalitet och stenkastning mot polis, brandkår och ambulans.

Oro för att få en utveckling likt den i Malmö togs inte ens upp som en tänkbar delförklaring. Blott rasism var orsaken.

Programledaren trodde dock att en bidragande förklaring kunde vara Danmarks “anti-flyktingpolitik”. Förra året, 2008, hjälpte Danmark 1 453 människor som ansågs vara flyktingar och 4 407 anhöriga till flyktingar (källa). Hjälp med fristad, husrum, försörjning och utbildning till miljardkostnader. Inte för att de var tvungna, utan av ren god vilja. Man kan tycka att det är otillräckligt, men “anti” kanske inte är helt rätt prefix. Men Zanyar nickade instämmande och jag bytte kanal.

Jag hoppas att bandet snart finns att köpa, för alla som tycker det är värt uppoffringen och hedervärt att riskera liv för att ge frihet.

“Mer pengar löser inte allt. (…) Varje dag kan man i stort sett i vilken verksamhet som helst göra saker annorlunda och mer effektivt. Kanske till och med till bättre service.

Sverige och vi som skattebetalare lägger ofta hälften eller mer av vår inkomst på skatter… Det är oerhört mycket som varje individ och hushåll bidrar med varje månadsslut för att få maskineriet att snurra. Då är det också helt avgörande att politiker och tjänstemän möter detta inflöde av pengar med största respekt och noggrannhet i användandet.”

Sagt av en socialdemokrat!

Snart flyger grisar.

Läs mer om saken

Samtidigt i Berlin har “Frihetsfesten” påbörjats med dunder och brak.

Men ännu har jag inte hört den festglada Mona Sahlin yppa något om jubileet. Hennes företrädare, Ingvar Carlsson, åkte däremot personligen till DDR för att gratulera Erich Honecker på DDR:s 40-årsjubileum.

DDR-regimen, som sköt östtyskar när de försökte fly till väst och torterade kritiker, utsåg i sin tur Olof Palme till 1900-talets störste politiker. Kanske är det inte så konstigt att Mona, som kallar Olof Palme för sin idol, håller låg profil.